Ännu en gång tar den sitt frostiga grepp över landskap och luft.
Det vita täcket sprider begraver allt som lever.
Vindens iskalla kår sliter och rister kärvt
Den isande kylan tränger allt djupare in i min själ.

Andedräkten förvandlas till vita kristaller,
och drar ner en kall luft som skoningslöst river,
den biter och tär på kroppens värme.

Med en ilande känsla livets slut,

skyndar jag hem mot värmens välkomnande famn,
som väcker liv i kropp och lem.