Jag håller mig alltid på säkert avstånd för den risken att du skulle göra mig illa men du ler så snällt som för att säga att det är ingen fara, att jag kan komma fram ....jag kryper sakta fram... Jag orkar inte tänka,  det gör så ont att försöka lista ut saker och ting att försöka lista ut dig ....Jag kommer lite närmre och andas in igen jag har hållit andan så länge nu och du ler mot mig och pratar om allt mellan himmel och jord och jag lyssnar ....jag öppnar sakta min mun... Jag har slutat tänka för jag orkar inte försöka tänka klart med dig,  försöka ignorera dig ....Jag ligger i dina armar ....och du håller mig varm du viskar att du är glad att jag lagt ner mitt försvar..... Mina lungor värker , så mycket har jag andats nu men du ligger ju så nära att det blir mödan värt ......jag älskar sakta dig...... Jag slutade att tänka och jag har gett upp mina försök att hålla dig på avstånd , mina försök att gå iväg ....Jag har blivit dummare men desto lyckligare hos dig................. -SKRIVIT AV OKÄND......
#1 - - sofie:

Det var vackert.....