”SKADAD AV SJUKVÅRD”
Hon var två år .. en helt vanlig liten flicka med mycket
livsglädje. Hennes storebror tyckte om att leka med
henne varje dag. Han var lycklig över sin söta syster
och lekkamrat.
Det var tid för en enkel undersökning på ett
närliggande lasarett. ”Vänta här en stund .. viär snart klara”, var det besked föräldrarna fick.
Storebror var hos en annan kamrat. Väntan blev
längre än väntat.
Efter ett par timmar kom läkaren ut och bad dem
följa med in i ett rum. Han pratade mycket, mende förstod ingenting .. bara att något gått fel. Så
fick de följa med in i rummet där flickan väntade.
Hon låg helt stilla i sängen utan minsta rörelse.
Mamman rusade fram, pappan strax efter. De såg
henne, försökte prata med henne, men fick inget
som helst livstecken. Jo, hjärtat slog .. men inget
svar .. ingen rörelse.Något hade gått fel! ”Hon
kommer aldrig att bli kontaktbar”, sa läkaren. ”Jag
är ledsen, men det bästa ni kan göra är att lämna
henne här och ta hand om er son.”
Ett mycket hårt slag för vilken förälder som helst!
De stod still och såg på henne, mamman höll hennes
hand .. tyckte sig känna något. Ingen av dem villesluta tro. De tog hem henne. Storebror var mycket
undrande över sin lillasyster. Han förstod inte varför
hon plötsligt inte lekte med honom .. varför hon inte
svarade eller visade något intresse för alla saker han
visade henne …
Föräldrarnas kamp blev lång och svår! De kämpade
varje dag och stund för att få kontakt. Tiden gick ochen dag fick de tecken som visade att hon hörde och
reagerade. Hon kunde inte tala längre .. inte göra något
alls. Då började de träna henne på egen hand och
fick sedan lite hjälp efter mycket kämpande. Under
tonåren fick hon träning och gjorde sakta små, små
framsteg.
I vuxen ålder bodde hon fortfarande hemma och blev
skött som ett mycket litet barn … Men hon gav gensvar,
visade tecken på glädje .. hon kände igen vänner som
kom. Föräldrarna var inte så unga när barnen kom, så
det var ett hårt arbete. De tog henne med i rullstol varje
gång de skulle någonstans. Hon fick se och uppleva
mycket. Efterhand fick hon vara några timmar om dagen
på en ”rehabiliteringsverkstad”. En hjälp för henne ochäven en avlastning för föräldrarna.
Hon gjorde stora framsteg, förstod när man pratade med
henne och kämpade hårt för att göra sig förstådd. Om någrasjöng, så sjöng hon med på sitt sätt. Att gå och hantera
vardagen fungerade inte .. hon måste ständigt ha hjälp. Hon
lärde sig att gå hjälpligt utan rullstol, men behövde stöd.
En dag visade det sig att hennes far hade drabbats av den
olyckliga diagnosen Parkinson. Efter hand blev det alltsvårare för föräldrarna att klara av allt .. men då hade hon
kommit långt på vägen.
Hon blev erbjuden ett eget serviceboende med personliga
assistenter. Ett mycket svårt beslut för föräldrarna eftersomde levt tillsammans i ca 40 år. Men beslutet fattades efter
mycket noga övervägande. Hon fick sitt eget boende och
föräldrarna var rädda att gå dit. De visste inte om hon skulle
vilja följa med hem igen och avskedet bli svårt.
Hennes första besök hemma igen gick mycket bra. Efter en
stund förklarade hon hjälpligt för sin assistent, att de måste
åka. ”De är trötta, orkar inte mer. Komma igen annan dag:”
Hon är en underbar kvinna .. men kommer alltid att vara
annorlunda på grund av ett misstag inom vården …
Usch så skrämmande!!!! Arma barn/kvinna. Men helbra berättat!! TACK för du skriver igen!!