"En händelserik dag"
Två vackert rödmålade trähus med en stor järngrind emellan, skiljde gården från gatan. Grinden var nästan alltid stängd eftersom det sällan var någon som körde in där. Däremot fanns det en öppning i grindens ena sida, som man kunde använda som ett slags dörr, när man skulle gå ut och in.
När man kom in, såg man att det var en trivsam gård. En stor lönn växte sedan länge mitt på gården och skänkte skugga under varma dagar. Ofta fanns det barn på gården och även vuxna.
Det här var en av de där varma dagarna. Jag skulle bjuda Beatrice och Britt-Inger på kaffe under lönnen. Vi hjälptes åt att lägga ut filten och jag plockade fram de vackra kopparna och kakfatet ur korgen och snart satt vi och hade det riktigt mysigt.
Så öppnades dörren till det ena av husen och vi tittade upp. Det var mamma! Hon hade väskan, den som hon brukar ha med sig till affären, över armen. "Kom", sa hon. "Jag måste handla lite, så du får plocka ihop dina saker, så att vi kan gå ..."
Men jag hade ju gäster! Hade hon glömt det? Man lämnar inte sina gäster så. Det är oartigt, det hade mamma själv sagt. Även en tre och ett halvt-åring förstod ju det!
"Ja, men stanna här då. Jag ska bara till charkuteriet och är snart tillbaka", sa hon. Vad skönt! Hon förstod!
Så fortsatte vi att dricka vårt "kaffe" och hade så roligt. Plötsligt öppnades dörren till det andra huset och Beatrices och Britt-Ingers mamma stod i dörren. De hade fått gäster och flickorna måste komma in och hjälpa till att ta emot. Vi var lite ledsna, men förstod att det var allvar. De tackade och sa att "det hade varit förtjusande trevligt", för så brukade deras mamma alltid säga, och så gick de in.
Jag satt kvar ensam och funderade. Så bestämde jag mig! Mamma hade varit borta väldigt länge! .. tyckte jag ... Jag plockade försiktigt ner mitt porslin och kakfatet i korgen, vek ihop filten. Jag la den på trappan och ställde korgen ovanpå.
Så gick jag beslutsamt mot grinden, kämpade lite med handtaget innan "grinddörren" gick upp, men stod ganska snabbt ute på trottoaren. Nu ska vi se .. jo, däråt blir det! Jag traskade framåt målmedvetet tills jag kom till "Stora gatan", den med mycket trafik på. Då blev det plötsligt lite svårare! Här fick inte barn gå över ensamma, det hade både pappa och mamma sagt. Men jag måste ju över! Vad skulle hända om någon såg mig gå över gatan ensam? Skulle polisen ta mig och skicka iväg mig någon annanstans?
När jag tittade, så upptäckte jag en tant. Det såg ut som om hon var på väg att just gå ut mot gatan. Jag skyndade mig fram och frågade : "Snälla tant, kan jag få följa med dig över gatan? Jag ska till min mamma förstår du." Hon såg förvånad ut och undrade var min mamma fanns och om jag hittade dit. Jo, jag talade om vad affären hette och sa att jag hade varit där många gånger. Hon tänkte, det såg jag och blev lite orolig, men så tog hon min hand och vi gick över. När vi kom fram, neg jag och tackade för att hon hade varit så snäll.
Jag traskade vidare och började snart skymta torget. Det var där jag skulle svänga för att komma på rätt gata. När jag kom fram till torget var jag ganska trött! Jag satte mig lite på en stentrappa och tittade ut över torget. Men det var inte så långt kvar nu, så jag reste mig ganska snart och gick vidare. Jag svängde av och det dröjde inte länge förrän jag såg skylten till charkuteriet.
Väl framme fick jag ytterligare ett problem! Dörren var alldeles förfärligt tung! En sådan där gammaldags tung dörr som "ramlar" igen av sin egen kraft. Jag kämpade ett tag och plötsligt gick det av sig själv ?! Det var en tant som kom ut. Hon tittade lite undrande, men jag smet fort in genom dörren.
Där borta vid disken stod mamma och pratade med den snälle farbrorn som jobbade där. Han visade olika saker och så tittade han upp och såg mig. "Men se, vem kommer här ?!", sa han och mamma vände sig om. Hon såg alldeles förskräckt ut och rusade fram, kramade mig och undrade hur jag hade kommit dit. "Deet blev så ensamt, så jag gick hit", svarade jag. "Du sa ju att du skulle gå hit och handla."
Farbrorn skrattade och tyckte att jag hade varit duktig. Han gav mig några priskorvar att äta och jag kände att jag var hungrig. Men mamma var fortfarande alldeles förfärligt orolig för att jag hade gått hela vägen ensam. Jag försökte lugna henne genom att tala om att det inte hade hänt något farligt och att jag var alldeles hel. Det hjälpte inte riktigt, tror jag.
Jag undrar om jag någonsin kommer att förstå mig på vuxna människor !?!
En sån härlig story! Nästan lite Elsa Beskow-känsla med tanterna & farbror Blå. Hon har ett härligt flyt & sinne för atmosfärer. Humor dessutom! Ser gärna flera!