"Kan en stilla bris förena"

Tjärnen ligger mörk och spegelblank ..
månen stänker sitt silver över djupa vatten ...
Det är endast nu .. vi kan få en skymt av det vackra ..
hur stjärnorna sänder sitt klara ljus .. i den tysta natten ...

Strax intill står skogen stilla .. mörk och skön ..
en stilla bris försiktigt rör .. vid blad och sköra grenar ...
Den milda brisen lämnar skogen .. ger även tjärnen sin lön ..
kanhända är det brisen .. som skog och vatten förenar ...

Men vem förenar oss, när vi står där ensamma på stranden ..
en stilla bris rör mitt hår, och våra ögon blickar in i varandra ...
Du kommer så sakta emot mig .. tar mig stilla vid handen ..
du säger tyst .. Kom, låt oss gå .. Vi behöver inga andra ...
#1 - - Katarina:

Den här älskar jag! hur bara kan de bli så vackert!

#2 - - Blåklinten:

instämmer me Kattis!!!!!!! bara sååååå härlig!!!!

#3 - - Annelen:

Du skriver så vackert! Nästan magiskt!

#4 - - Peter Andreasson:

Vilken stämning! Instämmer med de där om att den nästan känns magisk. Känslan växer hela tiden!

#5 - - Lykke:

Så jättevackert! som en sagostämning nästan!

#6 - - David Eriksson:

Wooow! Vilken lyrik! Ordkonstnär med ofantlig känsla!

#7 - - Lennart:

Jag blir nästan lyrisk som hon skriver! Tjusigt tjejen!

#8 - - Ninni:

Så vacker stämning. Man känner hur man nästan blir varm i hjärtat!

#9 - - Janne:

Den här e magisk nästan. en så skön känsla där vid tjärnen natten & skogen.

#10 - - Angie:

Ja den har en fantastisk känsla och stämning! Instämmer med alla övriga!