"UTFLYKTEN"
En berättelse med verklighetsbakgrund ...
Han är åtta år, går i andra klass och livet är spännande. Skolan ligger inramad av vacker natur och fina ytor att röra sig på. Kojan, som de kämpat med, är nästan färdig och nu har snön lagt sitt vita täcke över den. Men det är inte där hans tankar är just nu. Han lyssnar intensivt på frökens ord.
En skidutflykt! De ska åka buss och ha mat med sig. Så spännande! Han vet att mamma och lillebror kommer att vänta på honom efter skolan. Han måste få berätta, men sista lektionen kryper fram och han har svårt att koncentrera sig.
Äntligen ringer klockan och dagen är slut! Han brukade sällan ha bråttom ut från klassrummet eller skolan, men idag skyndar han sig att plocka ner sina saker. Skolväskan tar han med sig ut i korridoren där hans ytterkläder hänger.
Snart står han på trappan utanför ytterdörren, säger "hej då" till några som springer förbi. Så ser han .. där är mamma och lillebror! Det tar inte lång tid för honom att ta sig dit. En stor kram får både mamma och lillebror, han struntar i vad kompisarna tycker. Så börjar han berätta .. lite andfådd .. men ögonen lyser. Han avslutar med att plocka fram pappret om skidutflykten och säger bedjande :
- "Du skriver väl på där, så jag får åka med?"
Lillebror lyssnar, ser med stora ögon på lappen och börjar läsa. Så frågar han :
- "Du kan väl skriva dit mitt namn, så jag också får följa med?"
Han tittar på lillebror. De gjorde nästan allting tillsammans och han ser att lillebror är lite ledsen och orolig. Så säger han tröstande :
- "Du går snart i skolan du med och då får du också åka på skidutflykt."
Det blir mycket prat på hemvägen och dagarna fram till torsdag går ovanligt långsamt. På onsdag inhandlas allt som ska med och lillebror får en egen godispåse. Under kvällen packas ryggsäcken med extra kläder och annat, skidor vallas. Så är det läggdags, men han har svårt att somna .. spänningen är för stor.
Så äntligen är det torsdag och han står där i kön till bussen. Lite nervöst kändes det, men oerhört spännande. Han och Peter skulle sitta tillsammans i bussen, hade de bestämt. Snart är de ombord, vinkas av och bussen kör iväg.
Usch vad det tar lång tid! De testar ett par bitar ur godispåsen och så äntligen stannar bussen. De är framme!
Efter diverse direktiv ger de sig av ut i skidspåret. Fem kilometer känns ganska lagom. Han njuter av att se den vita snön och skogen. Solen lyser från en ganska klar vinterhimmel och skidorna glider fint i spåret. Upp för backar och ner igen, spåret kröker sig här och var. Luften känns frisk och skön. De fem kilometerna går fort och han är förvånad att de redan är tillbaka. Samtidigt känner han att det ska bli gott med varm choklad.
Han, Peter och några till hittar ett fint ställe att sätta sig på. De öppnar sina ryggsäckar, njuter av den varma chokladen och det övriga i matsäcken. Så pratar de och skrattar en stund. Plötsligt går Anders bort och frågar en av lärarna, hur lång tid de har kvar. Så kommer han tillbaka och säger :
- "Vi hinner en vända till! Är det någon som ska med?"
Han känner ett pirr i magen och svarar att "ja visst vill han följa med!"
Så packar de ner sina saker, ställer ryggsäckarna på uppsamlingsplatsen, spänner på sig skidorna, drar på vantarna och så bär det av. Vilken tur att de hinner åka ett varv till! Han känner hur roligt det ska bli att få berätta om allt, när han kommer hem .. och sedan för morfar och mormor i morgon.
Men vart har Anders tagit vägen? Han måste ha bättre glid på sina skidor, för han var försvunnen. Kanske skulle han öka farten, så han kom ikapp Anders.
Han svängde av till höger, där spåret delade sig, och ökade farten, så uppför backen där. På toppen kikade han neråt, men kunde inte upptäcka Anders. Han ropade efter honom .. men fick inget svar. Han såg sig omkring. Det kändes lite konstigt i maggropen och han kände sig plötsligt mycket ensam. Skogen var ganska tät där och kändes lite påträngande. Han satte fart igen utför backen. Så långt bort kunde ju Anders inte vara!
Han kämpar vidare och funderar på om det var sant, att det fanns lo och varg i skogarna där. Någon hade talat om björn också .. men han vet inte och undviker att titta in i skogen. Så hör han ett ljud! Det verkar komma någonstans bakifrån. Han kastar en snabb blick bakåt och ser en skidåkare närma sig. Vän eller fiende? Var kom den tanken ifrån? Så ser han sig om igen och möter blicken från mannen med skidorna.
- "Hej", säger mannen och ler. "Du var då en tuffing på skidor, som ger dig ut i det här långa spåret. Men det är bäst att du skyndar dig innan snön kommer."
Så är han plötsligt ensam igen. Han ser mot himlen och upptäcker att det är ganska mycket moln nu. Då försöker han sätta fart ordentligt, samtidigt som han funderar på vad mannen menade. Fem kilometer var väl inte så farligt långt? Eller är han inne på fel spår? Tänk om det är långspåret med 15 kilometer?!
Han är trött och lite rädd. Det måste vara långspåret och då är Anders inte här. Och bussen? Tankarna snurrar medan han kämpar sig framåt. Plötsligt ser han något komma ut från skogen och han snubblar i ren förskräckelse. När han sitter där, ser han att det bara var en hare. Han ler. Nu önskar han att lillebror hade varit med och fått se.
Så reser han sig upp . Han tar av sig vanten och försöker borsta bort snön som lagt sig strax innanför kanten. Det är kallt nu när solen inte värmer. Han önskar att han haft med sig ryggsäcken med den varma chokladen. Fast .. det hade blivit tungt att ha med den och han är redan trött ändå. Hur långt kan det vara kvar? Han vet inte .. han vet bara att han har åkt länge och att han längtar hem.
Ett ljud hörs igen. Han tittar bakåt och upptäcker ännu en skidåkare som närmar sig. En kvinna den här gången. Hon stannar upp när hon kommer fram till honom.
- "Oj, vad du har åkt långt", säger hon. "Hur går det för dig?"
- "Det går bra, fast jag är lite trött", säger han tvekande.
- "Ja, det förstår jag! Kom du med den där skolbussen som var här?" undrar hon.
Han känner rädslan komma. Bussen har kört hem utan honom!
- "Det är ingen fara", säger hon, när hon ser hans oro. "Ta den här påsen med russin, så får du mer krafter. Fortsätt åka du, så åker jag före. Vi kommer och hämtar upp dig och ser till att du kommer hem."
Han tackar henne för russinen och ser långt efter henne, när hon glider iväg. De ska hämta honom, hade hon sagt, men hur då? Han öppnade påsen med russin och började äta. Det smakade gott! Lite bättre kändes det, men han visste inte riktigt varför. Kanske för att hon varit så snäll och russinen som smakade gott.
Så fortsatte han sakta framåt. Det hade blivit lite mörkare nu och skuggorna i skogen kändes lite skrämmande. Han vet inte hur länge han åkt, när han plötsligt hör ett ljud .. ett motorljud. Först förstår han inte, men sedan ser han den. En snöskoter!
Den stannar strax bredvid honom. Han som kör, ser glad ut och säger :
- "Hej! Ta av dig skidorna, så får du lift hem eller i alla fall tillbaka till starten. Sedan blir det bil hem. Du måste vara jättetrött, så långt som du har åkt!"
Plötsligt sitter han där i skotern och ser skogen susa förbi. Det här är spännande och skogen är inte farlig längre .. bara vacker. Men han är trött och längtar hem.
Det tar ett tag innan han verkligen är hemma. Mamma gråter när hon kramar om honom och lillebror är full av frågor och lite tårögd han också. De sätter sig i köket. Mamma gör choklad och tänder några ljus på bordet. Han är lycklig och njuter där han sitter med lillebror vid sin sida. Skönt med levande ljus också .. han har alltid tyckt om det.
Så berättar han och berättar ännu mer. Nu, hemma i tryggheten, känns det som en spännande dag och han har ivriga åhörare som vill veta allt.
Plötsligt känner han hur trött han är. Ögonen faller nästan ihop av sig själva. Mamma säger att det nog är tid att sova och ingen protesterar. Hon anar att dagens händelser kan komma tillbaka som mardrömmar, så hon säger :
- "Kom, så kryper vi ihop under täcket alla tre!"
Lillebror tycker att det är en mysig idé, men själv känner han sig lite för stor för det.
-"Nja", säger han. "Jag tror nog jag sover i min egen säng."
Så blir det fler kramar och alla lägger sig för att sova. Sömnen kommer fort, men efter ett tag vaknar han med ett ryck. Skogen och vargen är borta och han ligger i sin egen säng. Det var bara en dröm! Men då smyger han försiktigt upp i mammas säng och kryper ner under täcket. Lillebror ligger på andra sidan om mamma och nu känns allt varmt och tryggt.
så skönt Magnolia att du är tillbake! ingen skriver så härligt som du! å tack leif för du får henne till å skriva :)